Walt Kowalski (Eastwood) ser till att obehöriga på hans gräsmatta vet vem som är boss i Gran Torino.

Från Jas Singh

Namnet Clint Eastwood är synonymt med välkända filmer, frammana bilder av figurer, scener och dialog som har kommit att definiera generationer av filmgoers. Med Gran Torino, påminner Eastwood publiken att han fortfarande har vad som krävs för att bli en solid underhållare.

Eastwood spelar Walt Kowalski, en Koreakriget veteran som har just förlorat sin fru. Han har varit med om mycket i sitt liv och inte bry sig mycket för resten av världen. Alla - från hans barnbarn till sina grannar - retar honom, och hans vrede mot livet har gjort honom till en coldhearted, rasistiska människa.

Walt bor i olika kvarter som har blivit nedslitna med förekomsten av gängen. En dag, Thao (Bee Vang), under tryck att gå med i ett gäng, försöker stjäla Walt år 1972 Gran Torino. Walt fångster honom och är inte rädd för att visa honom fat slutet av bössan.

Men han sparar Thao syster, Sue (Ahney Her), från trakasserad av en grupp män, och Walt snart blir antagning av flickan och hennes familj, Hmongs.

Det som börjar som en film till synes om respekt och kultur blir en coming-of-age tale för både Walt och Thao. Thao är en töntig tonåring skulle man aldrig misstänka för att ha stulit en chokladkaka, än mindre en bil. Så när Thao familj hör av hans handlingar, de skäms, och som brukligt är i deras kultur, erbjuda honom att Walt som ett slags tjänare.

Filmen verkar för att utveckla en relation mellan Walt och Thao som befälhavare och arbetstagare utan blir en av mentor och elev. Walt lär Thao allt från hur man kan prata med tjejer om hur de skall vara en man. Genom Thao, lär vi oss mer om Walt förflutna, om kriget och hans liv innan hans hustrus bortgång.

Filmen är rörande, även när det tecken vi sympatisera med en sur gubbe, oförmögen att medkänsla mot resten av världen. Men vi se honom växa och inte bara bryr oss om människor, men också att acceptera och respektera dem.

Eastwood, som stjärnan och regissören, är felfri. Det är verkligen inte någonting som man inte kan göra. Han spelar Walt nästan som en vuxen, härdad version av hans klassiska "Dirty" Harry Callahan, som tillbringade 1970 och 80-talen försöker rensa upp på gatorna, bara för att upptäcka att hans ansträngningar var meningslösa. Walt förlorade sin fru och bara håller fast vid sin uppskattad fordon, som sätter hjulen i rörelse i upprättandet av en annan relation.

Medan Eastwood lyser i nästan varje scen, gör de stödjande aktörer som inte riktigt når den nivån. Kanske är det svårt att jämföra yngre aktörer med någon av Eastwoods kaliber, men samtidigt måste man stiga på tillfället och vara lika i en scen. Vang är tyvärr den enda som fungerar bra, kanske ofrivilligt, eftersom han blir stor skärm tid att låta publiken berör honom. En nära andra skulle bli hennes, som spelar Sue med övertygelse.

Manuset fungerar bra på sina ställen, återigen, oftast när Eastwoods karaktär på skärmen. Hans dialog är säker på att göra några obehagliga, låter lös ras uttal och allt annat är på hans sinne. Men det finns många roliga stunder, som ger insikt i Walt sinne.

Filmen har definitivt sina brister, från några svaga och ganska generell karaktär exposition, framför allt i att definiera den yngre generationen som teknik-galen och respektlöst. Det finns en viss social kommentar i frågan, men alla verkar det tvingats till publiken, istället för att bara vara subtilt visas.

Som helhet fungerar filmen, från den allra första bildrutan, we're hooked. Vare sig vi hatar honom eller som han, vill vi se hur både Walt och publiken kommer att förändras genom erfarenhet.