Av Oliver Joszt och Peter Richter

Det finns vissa människor som rör våra liv även efter att de har gått bort. För Mona, den personen var James Dean.

I Come Back till 5 och Dime, Jimmy Dean, Jimmy Dean, den Spitz Theater transporterar sin publik tillbaka i tiden till Texas på 1950-talet och 1970-talet. Rebecca Basham, regissören och en professor i engelska institutionen, njöt av att spela, eftersom det gör att folk kan se tillbaka på Dean's filmer, som handlar om att "vara andra och att vara annorlunda."

Spelet äger rum under 1970-talet, men ser också tillbaka till 1950-talet, när Mona var en extra på Giant, den sista filmen Dean gjorts. Även 20 år senare, är att erfarenheten fortfarande det bästa som någonsin hänt henne. På ett sätt kommer tillbaka till 5 och Dime handlar om hur kvinnor handskas med förlust.

Det som gör spelet så intressant är att det inte finns en singulära tema. Pjäsen berör många teman, inklusive förändring, religion, social klass, falska avgudar, jämställdhetsfrågor, homosexualitet och paranoia. Pjäsen har många ämnen, men det är möjligt att balansera dem alla.

Trots det lilla utrymme, allt på sinnrikt konstruerad som användes från kylskåpet som lagrar drycker till haunting skrin Dean. Varje bit i det som utgör en del av tidsperioden.

Glasdörren, fläkt och belysning är passager för alla tecken och alla perioder. Varje del hjälper till att göra övergången från tidigare att lägga mycket smidigare och klargör vilken tidsperiod tecknet i. Basham inte förolämpa sin publik genom att göra en tydlig förändring.

Alla karaktärer kommer till butiken som en plats som är hemma på något sätt. Parallellerna med tiden etablera uppfattningen att bekännelse. Tecknen kommer hem söker efter någon slags frälsning, om de vet det eller inte. Tidvis verkar det som om vad som händer på ena sidan av scenen (nuvarande) är en spegelbild av vad som händer på andra sidan (tidigare). Slutändan skapar detta en kollision mellan de två.

Den gjutna fungerade bra tillsammans, föra fram det bästa hos varandra. Vissa aktörer sticker ut. Den äldre Mona (förstaårselev Kaitlyn Frotton) verkar spöklika och inte liknar något annat tecken på scen eftersom hon är förföljd av sitt förflutna. Frotten skildrar Mona perfekt, vilket skapar en känsla av förlust och att vilja - vill för något som hon aldrig kan få.

Ändå stjäl Edna Louise, som spelas av Junior Joanne Nosuchinsky, showen. Hon ger stunder av välbehövlig Comic Relief, särskilt mellan argument och tunga samtal. Nosuchinsky's komiska timingen är perfekt när du fyller i sådana avbrott i samtalet. Men Nosuchinsky ger inte bara skrattar men hon ger också hjärtskärande stunder, i synnerhet i en scen där Joanne (förstaårselev Kelcie Kosberg) Edna berättar att hon lyser som en sol. Hennes stora ögon tittar mesmerizes tittare och ger ut oskuld och bräcklighet hennes karaktär.

Den enda undergång i dramat är att det kan vara komplicerat i början. Pjäsen börjar med en mycket okänd historia mellan karaktärerna och publiken kan vara förvirrad över hur alla tecken är anslutna och vilka de är.

Komma tillbaka till den 5 och Dime, Jimmy Dean, ger Jimmy Dean en historisk titt på sexuell identitet, en känsla av någon annanstans i landet och tecken som kör utspel från mycket komplexa till mycket enkel.